För den genomsnittlige svensken är midsommar en noga vaktad högtid som ofta avlöper efter ett invant mönster med god mat och dryck i fokus. Ett fåtal svenskar firar dock midsommar med 20 mil på cykel och 50 mil i bil, inte mindre traditionstyngd för det, tvärtom. När Svensson sitter vid dukat långbord i prunkande grönska serveras cyklisten mat i farten bestående av olika höghaltiga sockerprodukter. Regn faller på alla och fest är det för båda. Det är midsommar i Sollerön och en ny svensk mästare i linje ska koras. 

 

 

 

Solleröloppet är en riktig klassiker på midsommar och varje antydan till ifrågasättande om hur vida man bör tävla i cykel på självaste midsommarafton besvaras med ärligt oförstående miner från de upplysta. Lämpligt nog har Sollerön placerats mitt i det med midsommartraditioner förknippade Dalarna, vilket kan tolkas som ännu ett bevis på att vår skapare föddes med clips under fötterna. Det råder alltså inga som helst tvivel om att det lilla samhället på den lilla ön är platsen man ska vara på om man vill kalla sig cyklist på midsommarafton. Strax efter kl 11 ropas namnen upp på de som vill köra om det svenska mästerskapet i landsväg linje, och det är inget som vem som helst ger sig in i. Eller?

Reflektionen är oundviklig. Cykel är en världsidrott, bred och mångsidig som få och målas ofta upp som en av de allra hårdaste och mest påfrestande sporter som kan utövas på högsta nivå. När bortskämda brasilianska bolltrollare kastar sig handlöst i gräset i jakt på feldömda fördelar, reser sig belgaren från sin 70 knycksvurpa, smätter bort asfaltsbitarna ur det öppna såret och ger en avslappnad intervju, nonchalant lutad mot sin knäckta kolfiberram. Cykel är på många sätt öppet, tillgängligt och rättvist och ingenstans blir det väl mer uppenbart än på ett svenskt mästerskap.

 

 

På startlinjen står Gustav Larsson, Team Saxo Bank. Silvermedaljör på tempo i OS och VM, nybliven etappvinnare i Giro d’Italia, heltidsproffs med gratis allt och erfarenheter från de allra största utmaningarna som går att frambringa i den internationella tävlingskalendern. Gustav jobbar med cykel, lever cykel och äter cykel. Han är stor, om inte redan störst och han är på Sollerön för att vinna, för att erövra mästartröjan och återvända till sitt lag som nationsmästare och förhandla om en löneförhöjning. En dag på jobbet i landet han lämnade för proffslivet för åtta år sedan.

 

 

 

Bredvid Gustav står Johan Brengdahl, Team Epic MCK Elit. Inga medaljer från OS eller VM, men väl en riktigt fin tredjeplats på linjet i Södertälje nyligen. Johan har tränat och tävlat på landsväg i fyra säsonger och är den vassaste klättraren i laget. Han jobbar 40 timmar per vecka åt ett läkemedelsbolag för att ha råd att cykla och har tagit semester för kunna köra SM. Han tvättar sin cykel själv, pusslar med åtaganden och måsten och lägger så mycket kvällstid han kan på träning och träningsförberedelser. Han är på Sollerön för att ge allt och försöka vinna äran och medaljen åt sig eller åt någon annan i laget. Och en snygg cykeltröja som han tyvärr inte får ha på sig på träningspassen.

De illa dolda överdrifterna ovan grundas i viktiga sanningar och syftar förstås till att skildra olika förutsättningar mellan cyklister som till sist ändå står axel mot axel under vajande svenska fanor. Framhjulen som samsas på startlinjen har exakt samma 207 km framför sig, oavsett om de betalts av ägare eller arbetsgivare och det är någonstans här man kommer till en rad rörande och mycket fascinerande insikter. Den som har ett stort hjärta, starka ben och en licens för 600 spänn kan låna en cykel och rulla upp jämte proffsen och tävla på lika villkor. Först i mål vinner och med Gesundaberget i bakgrunden och ett förförande vackert dalalandskap som inramning kan det väl inte bli mer rättvist och svenskt än så.

 

 

Från starten på Sollerön i Siljan körs sex varv på den 34 km långa banan. Vägen går över broarna mot Gesunda där klättringen uppför skidbacken tar vid, en stigning som brantar till ordentligt mot slutet. Då sträckan från toppen av backen, via Ryssa och Vinäs in till varvningen är närmare 25 km och dessutom befriad från större svårigheter, är loppet öppet för åkstarka cyklister och spurtare som lyckas bita sig med över krönet eller som kan ansluta därefter. Upploppet inleds efter en vänsterkurva och är rakt, brett och sluttar uppför som en påminnelse om att inget ges bort gratis på ett SM.

 

 

Vädret slår om. Ett kylande regn drar snabbt in från väster och föregås av kraftiga vindbyar. Vind är en tillgång för de lag som behärskar den och med en öppen del av banan som föregår klättringen skapas ett längre sammanhållande parti med möjlighet att göra skillnad i tävlingen. Kriget om positionerna inför backen kräver ännu mer resurser och efter tre timmars tävlande börjar det ta ut sin rätt på de som har till främsta uppgift att assistera.

 

 

- Kramp! Cyklande tränaren Mattias Reck grinar illa och kliver bestämt men besvärat av cykeln efter backen på det femte varvet. Jocke kastar in handduken då han lagt allt krut på att ansluta till fältet efter att magen tvingat honom ut i skogen. Steve tackade också för sig ungefär samtidigt och tävlingen är över för alla tre.

 

 

Tio minuter senare har området runt lagets vita Peugeotbuss kraftigt ändrat karaktär. Tävlingen är över och ett nytt fokus växer fram. Den tidigare tomma, välklippta gräsmattan liknar nu resterna från en sprängd cykelaffär. Cyklar, kläder och väskor varvas med klibbiga sportdrycksflaskor och makrill i tomatsås. Ur bussens lastutrymme har det gått en lavin av hjulväskor och mitt i kaoset förs en sansad och nyanserad diskussion mellan lagledning, tränare och åkare. Beröm möts med självkritik. Trötta ansikten botas med socker. Tiden får verka lite som en aktiv buffert mellan insats och accepterat resultat och ganska snart växer en positiv bild fram, både över lagets och individernas jobb under dagen. Vissa behöver längre tid på sig för att se den än andra, naturligt beroende på personliga förväntningar.